Verkligheten börjar komma ikapp. Jag blev sjukskriven för ca 2 år sedan. Första året hände inte så mycket. Jag var sjukskriven för utmattningssyndrom och eftersom jag aldrig haft det får man ju lita på sjukvården. Det var faktiskt neurologen som först sa det. Min sociala situation stämde överens med en person som drabbas av utmattning.

Jag gick i KBT och jag undrade om jag skulle bli återställd efter genomgången behandling. Fysiskt alltså. Jovisst! sa psykologen.

Jag blev inte bättre så jag remitterades till Enheten för stressrelaterad ohälsa. Jag kände inte igen några symtom eller någon samhörighet med övriga deltagare, men gick igenom hela behandlingen. Och blev sämre.

Det är nog trauma, bestämdes det då. Jag har barndomstrauma så jag stämmer in på gruppen med funktionella neurologiska störningar p g a trauma. Alltså inte utmattningssyndrom.

Så blir mitt dubbelseende ohållbart och jag går till optikern. Som remitterar mig till ögonkliniken. Som förklarar att inget med ögonen är funktionellt. Och remitterar till MR.

Saken är att jag hade dubbelseende som ett symtom när jag från början kom till neurologen för 2,5-3 år sedan. Men de menade att jag inte alls hade det. Det var som att jag ljög om det. En av anledningarna till att jag inte vill tillbaka dit.

Hursomhelst så ska psykiatrin ta över mig och jag blir uppsatt i två-års-kön till traumabehandlingen.

Jag börjar inse att jag faktiskt aldrig blir bra. Oavsett vad jag gör. Men mitt behov av läkarintyg gör mig till gisslan hos vårdcentralen som har bestämt att jag är stressad och traumatiserad. Det är bara att gilla läget och hoppas att jag inte missar något viktigt medan de experimenterar.

Och jag vet att jag ältar. Jag bearbetar nog.