Det har aldrig varit svårt för mig att lämna det gamla och omfamna det nya. Jag tror inte att jag har ett nostalgiskt ben i kroppen 😀

Varje ålder med barnen har haft sin tjusning. Utom att jag verkligen behövde en övergångsperiod när tjejerna kom in i puberteten. Från att ha varit jättetajta till att plötsligt inte vara det viktigaste personen i deras liv och att de naturligt höll mig på en armslängd, fick mig att ta det väldigt personligt först. Men jag hade i alla fall vett att gråta i smyg. Om man biter ihop om sina personliga känslor i det läget växer en annan relation fram.

Om några dagar är alla myndiga och jag har inga egentliga barn längre. Jag har redan börjat säga ”om du ska bo under mitt tak” på skoj. Jag har tyckt att det snarare varit viktigt att de ska veta att de kan stanna hos oss så länge de behöver. Förutom sonen som kanske behöver en plan för sin egen skull. Vi fokuserar på en sak i taget. Först dagliga verksamheten som fungerar bra och sen boende. När han blir 25 år säger han själv. Det blir bra. Att bli vuxen är inget som stressas fram.

Jag kommer ihåg när alla barn hade lämnat dagis, lyckan när sonen lämnade grundskolan efter ha gått anpassad skolgång på låg- och mellanstadiet och sen förväntades fungera i vanlig klass på högstadiet. Det blev såklart kaos. Men gymnasiet tog emot oss som en varm famn. I fyra år. Och stöttade oss mot aktivitetsersättning och daglig verksamhet.

För mina alldeles snart artonåringar tror jag att det kommer att gå bra. De har gått olika vägar men livet kommer att bli bra för båda. Ups & downs förstås men bra i det stora hela och vi kommer att finnas där.

Och jag då… jag ska bli helt bra 2024. Vad är meningen med en två års vårdkö för en behandling jag inte ens tror på? Eller jag tror på den, men inte för mig. Om det ändå ”bara” är psykiskt, kan jag bli bra. Jag har inga psykiska problem (tycker jag). Det är alltså en fråga om attityd till kroppen och det MÅSTE jag kunna styra. Så då gör jag det.

Gott nytt år!