Om jag har varit med om ett barndomstrauma och skapat strategier för att hantera dem – även om det säkert inte varit perfekt… måste man verkligen peta i det nu? Det har funkat ett helt vuxenliv. Jag är 57 år nu och tänker aldrig bakåt. Men nu säger de att jag måste det plötsligt. Jag måste börja minnas i detalj det som min hjärna och kropp har bett mig glömma i så många år. Och kanske blir jag friskare lagom till pensionen.

Jag känner mig upprörd. Jag hade väntat att psykiatrin skulle hålla med mig och det gjorde de på sätt och vis. Men det är lite utpressning. Om jag inte säger ja till den här behandlingen så hamnar jag utan försörjning. Och det är tio är kvar av arbetsliv. Som jag vill komma tillbaka till. Jag har alltid tyckt om att jobba.